Historia

Den 24 november 1948 ägde den tragiska bussolyckan rum då en buss på väg till Stora Essingen kolliderade med en lastbil varvid bussen gick över bron och försvann ner på 13 meters djup. 11 människor omkom och endast en överlevde olyckan. Kungsholmens brandmän gjorde tappra försök att rädda liv, det var inte lätt eftersom de saknade utbildning för uppgiften och utrustningen bestod av rökdykarutrustning. Dock lyckades man med att ta upp de omkomna. Denna händelse bidrog starkt till stadens beslut att skaffa en specialstyrka inom räddningsdykning.
I de större kuststäderna började man diskutera behovet av räddningsdykning. Dykeriverksamheten i Stockholm startade efter att man skaffat bättre utrustning. Utbildningen bestod av att testa sig fram med den nya utrustningen (!)

Stora Essingebron på 1940-talet. Foto Pressbyrån.

Under 50-talet startade försvaret ett antal dykarskolor, attackdykarskolan, röjdykarskolan och fältdykarskolan.
Det var många gånger en bra rekryteringsbas för brandförsvaren runt om i landet. Många brandmän skickades också till marinen för att utbildas till bärgningsdykare. Ibland utbildades dykarna internt inom de olika brandförsvaren. Den första dykdräkten: Navaldräkten, en tvådelad dräkt, byxor och överdel. Delarna sammanfogades genom att rullas ihop.För att få sjunkkraft i dräkten fanns en ventil i nacken där luften släppts ut. Inflator fanns inte (!) så maximalt dykdjup låg på ca 20 m.
Mer än så fixade man inte, dräkten kramade ihop dykaren pga det omgivande trycket.

Helmasken:En stor cirkulär mask med halvtät innermask.

Lägg märke till anslutningen mellan helmasken och huvan. Den är till för att förhindra öronsqueeze. Som ni ser saknar dräkten också inflator och utloppsventil. Allt var inte bättre förr...